I won't let you bury it, I won't let you smother it, I won't let you murder it
Idag satt jag och kollade igenom mina favoriter på YouTube när jag hittade ett klipp från när Muse spelade på Hovet den 24 oktober förra året. Min första konsert. Jag, Emmy, Felicia, Johanna, Bea och hennes vän Lizzie köade i 11 timmar för att komma längst fram. Vakterna skötte allt jättebra så de som hade köat längst fick också komma in först till vår stora fördel för längst fram stod vi när konserten började.
Jag minns att under de första låtarna försökte en tjej tränga sig emellan mig och Johanna och hon tog till alla möjliga fula knep för att ta sig fram. Vi tog till några fula knep vi också och trampade henne hårt på fötterna och sparkade undan hennes ben och klämde ihop hennes armar och händer. Tillslut fick jag nog och skrek: "Kan du sluta försöka tränga dig, jag kan inte andas här framme!!!" Då svarade hon att vi var för långa så hon kunde inte se något. Hon gjorde även klart för oss att vi förstörde allting för henne. Fram kom hon i alla fall inte och när jag senare kollade bakåt under konserten var hon ganska långt bak. Rätt åt henne, haha.
Jag minns också att jag fick lov att släppa fram en tjej mellan mig och Bea och att hennes pojkvän hängde över mig så att jag fick lov att ta hans arm och lägga den över min axel för att jag knappt kunde andas för att den tryckte på mig.
Jag minns inte så mycket av låtarna eller vad Muse gjorde på scen, jag kommer bara ihåg bitar av konserten. Jag har varit på två riktiga konserter i mitt liv - Muse och Tokio Hotel - och jag kommer inte ihåg mycket av dem. Jag minns bara känslan som jag hade när jag var där i ögonblicket vilket är en väldigt bra känsla. Jag antar att man lever helt i nuet när man är på konsert och man tänker inte - man bara lever och blir ett med musiken. Därför minns man inte mycket när konserten är slut men man minns glädjen. Det är också det viktigaste.
Jag stod ungefär där den röda pilen pekar.
En del av konserten kommer jag ihåg, det var när de spelade Time is running out. Matt stod på vår sida under den låten och alla sjöng med, inte minst jag ;).
Det var en väldigt bra kväll och jag blir alltid lycklig när jag tänker på den. Muse är otroligt bra live och Matt sjunger fantastiskt. Jag tänker inte missa nästa chans att se dem eftersom det inte blev någon konsert i somras (Muse skulle ha spelat på Zinkensdamms IP i juli. Seriously - Zinkensdamm, vad tänkte arrangörerna då??).
Time is running out från Hovet 2009.
Det är sådana här minnen jag lever på trista dagar. Jag är så tacksam över att jag har fått se mina två favoritband live!
Jag minns att under de första låtarna försökte en tjej tränga sig emellan mig och Johanna och hon tog till alla möjliga fula knep för att ta sig fram. Vi tog till några fula knep vi också och trampade henne hårt på fötterna och sparkade undan hennes ben och klämde ihop hennes armar och händer. Tillslut fick jag nog och skrek: "Kan du sluta försöka tränga dig, jag kan inte andas här framme!!!" Då svarade hon att vi var för långa så hon kunde inte se något. Hon gjorde även klart för oss att vi förstörde allting för henne. Fram kom hon i alla fall inte och när jag senare kollade bakåt under konserten var hon ganska långt bak. Rätt åt henne, haha.
Jag minns också att jag fick lov att släppa fram en tjej mellan mig och Bea och att hennes pojkvän hängde över mig så att jag fick lov att ta hans arm och lägga den över min axel för att jag knappt kunde andas för att den tryckte på mig.
Jag minns inte så mycket av låtarna eller vad Muse gjorde på scen, jag kommer bara ihåg bitar av konserten. Jag har varit på två riktiga konserter i mitt liv - Muse och Tokio Hotel - och jag kommer inte ihåg mycket av dem. Jag minns bara känslan som jag hade när jag var där i ögonblicket vilket är en väldigt bra känsla. Jag antar att man lever helt i nuet när man är på konsert och man tänker inte - man bara lever och blir ett med musiken. Därför minns man inte mycket när konserten är slut men man minns glädjen. Det är också det viktigaste.
Jag stod ungefär där den röda pilen pekar.
En del av konserten kommer jag ihåg, det var när de spelade Time is running out. Matt stod på vår sida under den låten och alla sjöng med, inte minst jag ;).
Det var en väldigt bra kväll och jag blir alltid lycklig när jag tänker på den. Muse är otroligt bra live och Matt sjunger fantastiskt. Jag tänker inte missa nästa chans att se dem eftersom det inte blev någon konsert i somras (Muse skulle ha spelat på Zinkensdamms IP i juli. Seriously - Zinkensdamm, vad tänkte arrangörerna då??).
Time is running out från Hovet 2009.
Det är sådana här minnen jag lever på trista dagar. Jag är så tacksam över att jag har fått se mina två favoritband live!
Kommentarer
Postat av: Bea
Ohh va bra skrivet! De var helt underbart!
Postat av: Felicia
Dom va sååå bra! Och de e så sant, man minns typ bara sånt som att folk tryckte på, vad dom gjorde närmast en och sånt... och såklart känslan! GOSH! Jag minns typ hela Starlight faktiskt, det var då jag typ ansträngde mig mest >< hehhee, hoppas dom kommer igen!
Trackback
